Livet är svårt för Hu-folket, eftersom tvåårs ringa tillgång på regn har utkrävt sin tribut både när det gäller veteskörden och
närvaron av småvilt. Stammen är svag och behöver mer. Därför är pojken på yttersta randen av det större problem som Hu- stammen upplever.
*
Den här kvällen är mycket speciell för stammen. Alla är samlade runt en jättelik eld med shamanen som ledare och han
välsignar jägarna för att ge dem skydd och god lycka på deras resor. Pojken är inte en del av aktiviteterna, men älskar att titta på från en ensam plats i skuggorna. Dansandet, flammorna, de rytmiska ljuden
från trummor och käppar, doften av brinnande salvia och virvlande skuggor ger en hypnotisk, berusande förtrollning i det
allra djupaste av pojkens varelse.
Då han upplever den upprymda
sammankomsten, blir han medveten om, att han inte är den enda varelsen härute i
gruppens utkant. 20 meter till höger om honom, litet ovanför en grupp med klippor under en träddunge, kan han se de svagt
upplysta ansiktena och skepnaderna av den hundflock som följer stammen. Hundarna är inga sällskapsdjur, men accepteras av stammen eftersom de är till hjälp, då de agerar som vakter mot världen därute. De
varnar Hu-folket när lejon finns i närheten eller när en spanande grupp från närboende stammar närmar sig. Hu-folket och hundarna har ett ömsesidigt förmånligt förhållande, eftersom flocken får en del skydd bara genom att befinna sig nära
människorna, och då och då kan de äta en del av matresterna som Hu-folket kasserar.
Hundarna som lever i ytterkanten av byn är skygga, lättskrämda och vet sin plats. Ingen hund har någonsin varit en del av någon Hu-familj, eftersom deras väsen inte blandas under det här stadiet av deras utveckling. Pojken känner ofta, att han och flocken har någonting gemensamt.
Allteftersom ritualen börjar gå mot sitt slut och folket går tillbaka till sina hyddor, dyker pojken upp ur mörkret och närmar sig elden. Han söker längs den yttre ringen
där shamanen dansade, där han lagt märke till att medicinmannen av en slump tappat en bit heligt bröd. Ingen hade hittat det.
Pojken finner brödet, plockar upp det och blåser bort litet skräp. Hellre än att äta det nu tycker han, att det kan vara bättre att
behålla det ikväll och använda de krafter som det innehåller till att dra till sig de gudomliga andar, som kan ge honom den
hjälp och vägledning han sådesperat behöver.
Pojken har sitt eget lilla skjul, som han byggt i utkanten av byn och han lägger sig tillrätta på de löv och skinn, som utgör hans bädd. Medan han ligger på sidan
vaggar han det heliga brödet mot centrum av sitt bröst, vilket shamanen säger är den mest heliga platsen på en människokropp.
En fullmåne finns därovanför och ett vackert ljus fyller ett rumsliknande utrymme framför honom, inramat av höga träd och buskar.
|
Under året efter att han först bearbetat sin personliga Berättelse för Transformation,
räddar han en hund som heter Alo från ett djurhärbärge. Alo är ganska gammal och anses omöjlig att adoptera bort, men
mannen känner en speciell samhörighet med honom och han ger honom ett hem.
Alo blir snabbt hans bäste vän och kompis. De är oskiljaktiga och hunden följer även med honom till jobbet. När mannen utövar daglig stillhet (hans egen anpassade metod för att lugna tankar och känslor) är Alos
favoritplats alldeles vid sidan om honom.
Bindningen mellan Alo och honom sammanfaller med mannens inre transformation och ger honom en större
tillgång till sin intuitiva natur. Och den villkorslösa kärlek, som bara hundar kan ge är en välkommen gåva. Det här kan
tyckas överdrivet för människor som inte är djurälskare, men Alo hjälpte mannen att utvecklas som en andlig varelse. Hunden
är oerhört lojal, tyst, vis och ädel … och har en utstrålning som av en gammal själ.
Det naturliga energiutbytet i Universum, vilket flyter speciellt lätt mellan varelser med förenlig läggning medger överföringen av hundens bästa kvalitéer till de lugna skrymslena inom mannens egen varelse.
Kort efter det att mannen kommer underfund med sin transformation, blir han
medveten om, att hans sinne har börjat använda en av de fascinerande teknikerna
som föreslagits i Att Finna Min Inre Far. I berättelsen återvänder huvudpersonen till
ett betydelsefullt grundläggande minne, som hade format sitt inflytande över hennes liv. Som ett resultat manipulerar
hon på ett magiskt sätt den centrala energi, som minnet består av och skapar en ny
version av berättelsen i minnet, vilket åstadkommer ett nytt kraftfullt slut. Detta förändrar sättet som minnet finns inom
kvinnan och förändrar bokstavligen hennes liv. Nyckelminnet skrivs i grund och botten om på den djupaste nivån hos henne … och, naturligtvis, inom det universella
kvantfältet.
Fram till den här punkten trodde mannen, att den intressanta mentala tekniken i berättelsen helt enkelt var en del av en rik,
väl berättad saga. Men nu – månader efter att ha engagerat sig i berättelsen – allteftersom han tittar inom sig, ser han,
att han undermedvetet faktiskt har börjat använda tekniken för att ägna sig åt vissa av sina egna nyckelminnen. Hans
medvetna uppmärksamhet var inte ens involverad. Det är otroligt! Han upplever
rysningar gå genom hela sin kropp, när han inser djupet och mysteriet i processen
och hur den stämmer överens med hans djupaste natur.
Undermedvetet har han gått tillbaka till viktiga barndomsminnen av negativ natur, vilka spelats upp i hans huvud under årtionden. Han vet intuitivt, att de där minnena och den energi och de symboler som de består av, skapade hans personliga verklighet från det de fördes in. Och sedan verkar det som om en högre aspekt av
honom själv har triggats igång efter bearbetningen av berättelsen Att Finna Min Inre Far och den där högre aspekten
hade noggrant sett tillbaka på de där minnena och planerat hur de kunde transformeras.
|