Upphetsad över att ha det heliga brödet hos under natten, sluter pojken ögonen och går inåt för att begrunda sitt liv. Fastän han är så ung känner han, att han har gått
igenom gräsliga situationer precis som den här många gånger tidigare. Han känner till den här verkligheten och han har upplevt
hur det slutar. Men inatt är det annorlunda
– Han känner inget behov av eller
fascination över att åter spela upp drömmar om hur det har slutat i tidigare liv. Han är redo … och har viljan och modet att gå vidare.
Pojken vänder sig inåt mot de strålande andarna och ber. Hans inre inställning är inte likadan som den som lärs ut av de äldre och som är vanlig hos hans stam. I
hans samhörighetskänsla finns inget känslomässigt vädjande. Hans budskap intoneras modigt som en kraftfull, äkta befallning: ”Om DU vill att jag ska fortsätta i den här världen, behöver jag
hjälp! Gör mig stark! Sänd en guide.” Ett nöjt leende sprider sig över hans ansikte tillsammans med de förhoppningsfulla
känslor som genljuder genom hans hjärta. I och med detta faller pojken lugnt i sömn och flyter ihop med sångerna från syrsor och ugglor.
Pojken har den allra mest underbara dröm. Det som visar sig i hans vision är ett strålande andeväsen i underliga kläder och
med en hudfärg som han inte har sett förut. Andens ögon är gröna, vilket är en färg som han aldrig har sett hos en levande varelse. Anden säger ingenting, utan
utstrålar helt enkelt omsorg och kärlek, när han flyter ovanför barnet. Pojken känner sig omedelbart knuten till varelsen och genomsyras av hans energifält. De driver omkring i tidlöshet tillsammans och sedan
flyter själva drömmen bort, när pojken faller tillbaka till sömnens skuggor.
Det är midnatt och den klara månen kastar fortfarande sitt gyllene ljus, när pojken
vaknar upp vid närvaron av ett djur, som sitter på marken rakt framför honom. Med tanken på drömmen fortfarande i sitt medvetande, känner han inget hot i den upplevelse som håller på att utveckla sig. Han känner att anden i drömmen har del i
det som händer.
När han fokuserat sin blick, ser han att djuret är en ung hund från den flock som följer hans folk. Hunden sitter upprätt. Han
är alert och tittar rakt på pojken från en knapp meters avstånd. Det här är utan motstycke, eftersom alla hundar håller ett
respektfullt avstånd från Hu-folket, då hundarna vet att människorna ser allting som en måltid. Men den här hunden har för ögonblicket tappat sitt normala försvar. Från det innersta i hans varelse kommer en djup förståelse, som stiger upp som
fullmånen, att pojkens hjärta inte vill honom något illa.
Pojken fnissar mjukt vid åsynen av hunden, vars öron går åt två olika håll. Hunden verkar dessutom ha ett tokigt flin i
ansiktet. Han ser in i pojkens ögon och kastar sedan en blick på brödet … växlar sedan snabbt tillbaka till pojkens ögon …
och sedan tillbaka till brödet. Hunden är tydligen hungrig, men pojken tänker på hur underbart det är, att hunden inte bara rusar
på honom och stjäl brödet. Hunden har en vänlig respekt för pojken och hans dyrbara
föda. Pojken känner instinktivt vördnad för den unga hundens attityd, vilket han aldrig har upplevt tidigare.
-------
Fastän en av shamanens viktigaste regler är
att inte låta heligt bröd gå till spillo, känner pojken att han måste göra någonting som
betyder mycket. Genom att följa sina egna instinkter bryter han traditionen och bryter
långsamt av en liten bit av brödet och lyfter det försiktigt som en offergåva. Hunden lägger huvudet på sned i en dröjande rörelse och lutar sig långsamt framåt, luktar på brödet … och tar det ytterst försiktigt från pojkens fingrar.
Det här är ett dyrbart ögonblick! I en månupplyst natts tystnad för så där 10 000 år sedan ägde födelsen rum av ett djupt band mellan hund och människa …
åtminstone i den värld som kallades Hu.
*
Hunden stannar kvar nära pojken den natten och väntar på att han ska vakna när solen går upp ovan bergen. Under lång tid har barnet känt att ingen bryr sig om honom … men nu är han i sällskap med en varelse som gör det.
De flyter med lätthet in i sin ovanliga relation, eftersom båda är oskyldiga nog för att tillåta den öppenhet, som tillåter nära fysiska och känslomässiga band att växa. Hela dagen följer hunden med pojken och när de är ensamma kan pojken till och med smeka hunden. Snart är de
oskiljaktiga.
Inom några veckor har pojken och hunden bildat ett team. Hunden blir en förlängning
av pojkens sinnen och ökar pojkens koppling till världen. Det pojken saknar i fråga om syn, hörsel och snabbhet kompletterar hunden med. De rör sig och
samverkar med omvärlden som mer eller mindre ett enda förenat väsen. De hjälper varandra på många nivåer: hunden hittar
kött och delar det med sin vän och pojken delar med sig av vilken föda han än får tag
på. De delar kamratskap, dagliga
upplevelser, drömmar och många saker i livet, som inte kan beskrivas med ord. Snart delar de även med sig av kroppsvärmen under kalla vinternätter.
När våren kommer litar hunden så helt på pojken, att han går tillsammans med pojken genom byn och stannar kvar nära
|
Så fort mannen blir fullt medveten om, vad det är som händer i de djupaste regionerna
av honom själv, engagerar han sig aktivt i att skapa nya berättelseförlopp för minnena och i att leda in dem på de
förändrade sätten . Det här tar några dagar att fundera ut, eftersom ett sådant inre arbete är ett nytt territorium för
honom och han hade aldrig hört om någon som gjort så tidigare … utom i Att Finna Min Inre Far (som bara är en myt, eller
hur?) Under några dagar går han igenom en period med repetitioner i huvudet
beträffande det bästa sättet att ändra nyckelminnena. Så en dag, under sin tysta stund, medan han koncentrerar sig helt och fullt, gör han en resa tillbaka till ett nyckelminne som han vill förändra och fördjupar sig i dess värld. Men den här
gången återupplever han minnet och ändrar dess vanliga händelsesekvenser, och för in berättelsens nya innehåll och inriktning för att göra slut på minnet … precis som han planerat. Så fort minnet är
omarbetat med ett nytt innehåll och ett nytt slut, återvänder han till ett fullt vaket utåtriktat medvetande. Han slappnar av
och kontemplerar över vad som just hänt.
Under dagarna och veckorna som följde kan han inte hjälpa utan spelar återigen upp det fascinerande, underhållande
minne, som han har format om så vackert. Allteftersom tiden går finner han faktiskt, att det nya minnet har blivit det
dominerande minnet, som överskuggar det gamla i hans inre databank. Det här är en
viktig milstolpe i hans liv, eftersom från den stunden och framöver har det gamla
minnet inte någon kontroll över honom. Energin i det sitter inte längre i en maktposition inom kvantfältet och ger form
åt hans nuvarande personliga verklighet. Det nya minnet med sin nya energi har intagit dess plats och energistrukturen hos
det känns mycket bättre. Detta gör att händelser och situationer i hans liv utvecklas på ett mer harmoniskt och tillfredställande sätt.
Mannen är förtjust över den här nyfunna, till synes magiska förmågan att arbeta med sitt inre kosmos. Han använder den för att omarbeta fler nyckelminnen, som har
besvärat honom hela hans liv. Resultatet av ett sådant kraftfullt inre arbete gör att
en ny identitets-och enhetskänsla stiger
upp inom honom. Han upplever uppdykandet av en djupt bekant närvaro, som bara existerar i det eviga här-och-nu – en andlig närvaro, som han känner igen
som sin sanna natur – en ursprunglig essens som är förenad med allting i
Universum. Hans omvandling har tagit honom till en ny personlig verklighet, som
är djupt tillfredställande och högst angenäm. Alo vet också om det och är riktigt glad över att se sin vän njuta av livet samtidigt som han är så lugn och samlad.
Tiden går och mannen blir alltmer balanserad och medveten om mera finstämda inre nivåer. Han blir fullständigt fascinerad av sin inre värld och de stora mysterier som den innehåller.En underlig sak, som han börjar lägga märke till, är en bild av en fattig liten pojke i trasiga kläder, som dyker upp gång på gång i hans inre värld. Till en början tror han, att det bara är en av de många bilder, som hans sinne erinrar sig från berättelserna i de dagliga
nyheterna. Men när han tittar närmare på pojken och spårar hans utseende genom
sin minnesbank, inser han att detta är en bild av ett barn, som har trätt fram och försvunnit under hela hans liv. Under sina stilla stunder när han erinrar sig pojken och fullt koncentrerar sig på honom, och tar fram bilden närmare och klarare – ser
mannen faktiskt, att pojken inte är fattig, utan bär hjortskinn. Han vet då, att pojken inte är från dagens nyhetsflöde, utan från en tid för länge sedan.
Allteftersom mannen absorberas av bilden framför sig, känner han att pojken är väldigt ledsen – att han har ett allvarligt problem. Han har också en otroligt stark personlighet. Han kan se, att barnet är omkring sex år gammalt. Mannen tror inte att pojken är verklig, eller från ett tidigare liv eller någonting sådant. Faktum är, att han inte betvivlar det heller. Allt han vet är att den där bilden av pojken dyker upp om och omigen i hans inre värld – det är allt, och ingenting mer. Mannen vet att Universum kan vara en oändligt mystisk,
obekant plats, så han lämnar vad den lilla pojken i verkligheten är som ett mysterium. Han känner sig helt tillfreds med det.
Mannens intuitiva natur har utvecklats och han inser att bilden och närvaron av pojken i hans inre värld är en del av hans större Universella Jag. Han tycker att eftersom bilden av pojken återvänder till honom, om och om igen under hans liv, såmåste det vara en djup och speciell mening med deras relation. Han känner också, att
pojken har kört fast och inte kan komma
|